Jag lyssnar mycket sällan på musik. Det ingår helt enkelt inte i min rutin. Därför är jag egentligen inte i position att uttala mig över huvud taget på ämnet, men av den musik jag ändå snappar upp måste jag säga att många av de sånger som tenderar att stanna kvar hos mig kommer ur psalmboken.
Jag är inte alls troende. Jag är mer nihilist än kristen, men ändå finns i många psalmer text och melodi som jag uppskattar. Några exempel följer:
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Allt kött är hö,
var växt skall dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.
Men om den stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.
En del av mitt tycke för dessa och andra psalmer kommer säkerligen av nostalgi: Morfar som sjunger och spelar på tramporgeln tills vi somnar i våningssängar och bäddsoffor på deras sommarställe. Men den största faktorn tror jag är styrkan av samhörighetskänslan och tidlösheten som dessa sånger förmedlar, som om vi bildar ett led med tidigare och kommande generationer: Trots att vi inte riktigt förstår syftet med vår tillvaro strävar vi ändå framåt tillsammans, och när en inte orkar längre tar någon annan över. Även om jag faktiskt inte tror på något större väcks ändå känslor när jag minns dessa texter och melodier.