Min syn på universum har inte så stort inflytande över hur jag handlar, men den är ändå intressant att fundera lite över ibland.
Det finns två sidor av hur jag ser på tillvaron. Å ena sidan tänker jag mig världen bara som en sekvens av tillstånd. En i min mening en trevlig och enkel beskrivning. Det finns ingen gud, inget rätt och fel, ingen fri vilja, ingen mening med livet. Jag bör därför acceptera vadhelst som händer mig och förhålla mig neutral till mord, krig, klimatförändringar och så vidare. Då vi heller inte kan anta att tillstånden följer samma fördelning eller ens är beroende av varandra, kan vi inte säga någonting om vare sig historien eller framtiden. Vetenskapen är död, men under premissen att denna teori är sann vet vi å andra sidan redan allt som någonsin går att veta om universum, vilket jag tycker är ganska trevligt.
Å andra sidan tycks jag just nu ha en elektrokemisk hjärna som bestämmer hur jag handlar och vad jag känner. Och min hjärna verkar få mig att agera som om jag hade värden, moral och tror på fysikens lagar.
Detta exempel på förklaring av universum tillfredsställer mig i alla aspekter jag kan komma på, förutom en: Varför är jag (och potentiellt andra djur och maskiner) vid medvetande? Jag antar att det är möjligt att förekomsten av medvetande bara är en inneboende egenskap hos universum, likt förekomsten av det elektromagnetiska fältet, som därför inte kräver vidare förklaring. Om vi för en sekund tror på vetenskapens existens igen blir nästa fråga i så fall hur medvetande kopplar till universums andra egenskaper. Uppenbarligen verkar där finnas en koppling eftersom medvetande tycks nära besläktat med hjärnor och andra komplexa konstruktioner.
Jag ser liten poäng i att grubbla för mycket över det som jag troligtvis inte kan besvara, men det kan som sagt ändå vara intressant att fundera lite över ibland.