Jag är pessimist och har förlorat nästan allt hopp.
Det finns många saker som kan förgöra världen, eller åtminstone orsaka den stort lidande. Potentialen för pandemier, invasioner och världskrig, klimatförändringar och naturkatastrofer, artificiell intelligens, fascism och diktatorer med mera tycks så gott som oändlig. Som individer finns det nästan ingenting vi kan göra för att förhindra någon av dessa katastrofer, och tillsammans verkar vi bara bli marginellt mer motståndskraftiga. Men för min egen skull utför jag ändå symbolhandlingar som i realiteten inte bromsar utvecklingen det minsta, men ändå fungerar som mekanismer för att hantera den psykologiska pressen.
Jag är för demokrati. Men jag ser inte hur en demokratiskt vald ledning med annat än extrem tur skulle kunna navigera runt alla skär som krävs för att rädda samhället. Dock försvarar jag ändå demokratin, för dels kan jag inte se något bättre alternativ, men mer än det känns det rätt. Jag litar på att majoritetens val, är försvarbart och i höjd med vad jag med min begränsade intelligens har valt att rösta på. Jag kan inte avgöra vilket alternativ är det objektivt bästa, och jag kan inte föreställa mig att jag är bättre än att avgöra det än vad andra är.
Men med det sagt så kan man göra sitt bästa för att leva ändå så länge man har hälsan och friheten.